Tåg.

Det var vår och jag satt på ett tåg.
Bredvid mig hade jag kattkorgen med Smithson i.
Solen gjorde min panna svettblank och det klibbade och kliade under armarna.
Jag var på väg till Josef.
Två resväskor hade jag med mig. Och Smithson.
Jag hade en ask med havrekakor i knät. En rund plåtburk i mintgrönt med en blomranka.
Dräkten stramade. Som vanligt ångrade jag mitt klädval.
Min önskan att klä mig efter det humör jag borde vara på lämnade mig malplacerad.
Varken eller.
Det var inte det att jag hade ångrat mig.
Visst längtade jag.
Men tågets rytmiska dunkande och solens irritabla värme genom rutan lockade fram något.
En oro. Ett kliande under huden. En känsla i ryggmärgen. Ett tvivel.

Jag drabbades av en plötslig lust att springa av vid nästa stopp.
Lämna väskorna och plåtburken. Starta ett nytt liv, jag och Smithson.
Men vart skulle jag gå? I min strama dräkt, med mina klackade skor.
Två hundra i min börs.
Det tar dig en bit, men inte långt.

Ett oändligt antal åkrar passerade.
Lapptäcke efter lapptäcke i gult och brunt.
Kreatur lojt idisslande.

Jag tänkte på Josef.
Jag tänkte på hem.
Att vara hemma.
Var nu än det må vara.
Smithson jamade i sin korg.
Ett stort nystan i grått och svart.
Sammetsmjuk att dra fingrarna över och gröna gröna ögon som ser i mina.