Skam.

- Men jag förstår inte vad du vill, varför måste du alltid krångla till det?

- Jag tycker bara att vi kan prova något nytt någon gång!

- Vad är det för fel med att ha det som det alltid har varit? Det är väl vad det handlar om? Historia och tradition.

Han såg att hon blev mer och mer obekväm. Undvek hans blick, gjorde sig upptagen. Ryggradens stelhet skrek ut besvärad. Ändå kunde han inte släppa det. Det var som ett inre driv. Ett primalbegär, en jaktinstinkt som slumrat i evighet men nu vaknat vid doften av svaghet.
Hon är svag, jag är stark. Jag kan vinna det här.

- Så du tycker att man ska ha det som det alltid har varit alltså? Barnaga, kvinnor utan rösträtt, tvångssteriliseringar...

- Nu räcker det Markus! Det blir inget, jag har fått nog. Passar det inte behöver du inte vara med.

Han kände hur det sved till, nederlaget. Men än kunde han inte släppa det. Det var som att han var tvungen att bevisa något, sin förmåga. Att han var vuxen nu, smartare, starkare, inte hennes lilla barn som hon kunde domdera över längre.

- Så du väljer traditioner framför ditt enda barn? Det är vad julen handlar om för dig ha? Att ha något slags museum över traditioner? Inte att umgås med din familj? Julefrid och allt det där. Nä du bryr dig bara om att allt ska se exakt ut som för trettio år sen typ. Du är så jävla konservativ och feg, vet du det? Ingenting vågar du! Livrädd för minsta förändring. Så jävla feg mamma, vet du det? Du är feg! Löjlig! Patetisk!

Hon stod med ryggen mot honom. Stilla. Han såg hur den stelnade, för att sedan ge efter.
Axlarna som kapitulerade och sjönk. Den bestämda nacken som gav vika, böjdes.
Han kände triumfen.
Han vann!

Men hon sa inget. Hon stod bara där. Darrade lätt.
Tvivlet började så smått gnaga på hans känsla av stolthet.

- Men fan morsan...gråter du?

Hon svarade inte.
Det kändes som att hela världen vreds en halv grad, han spolade tillbaka förloppet i sitt huvud men allt hade ändrats. Plötsligt fanns där ingen stolthet, bara äcklet som bildade en klump i halsen.
En lätt hinna av kallsvett över pannan. Tystnaden kompakt och obeveklig.

- Mamma...förlåt, jag menade ju inte så. Jag bara...

Hon gick ut ur rummet.

Han satt kvar vid bordet. Framför honom låg kokboken uppslagen på samma sida. "Indian curry chicken". Långt ifrån vuxen. Långt ifrån stark, och smart. Dum, klumpig. självisk.
Indisk kyckling på julbordet. Varför kändes det så viktigt nyss?

Han såg sig själv utifrån. Ett barn i för stor kropp. En kokbok. Det trygga köket. Och samma gamla skam.

Märkligheterna.

"Jag kommer tillbaka med något att börja på", sa han och försvann ut.
Vi hade känt varandra hyfsat länge.
Tillräckligt för att inte försöka vara roliga och intressanta i varandras sällskap.
Kanske gjorde det oss tråkiga, men vi brydde oss inte nämnvärt.

Faktiskt var det inte mycket vi brydde oss om.
De åren levde vi som i en bubbla.
En trygg, förutsägbar bubbla av vardag.

Så tänkte jag.
Innan det märkliga.

Det märkliga började en novemberdag, strax innan min 27:e födelsedag.
Kanske var det därför jag inte riktigt förstod.
Jag hade fått en gammal rock som stank av våt hund. En grön.
Egentligen alldeles för stor och tung för mig, men den stärkte illusionen om att jag var speciell.
Tyckte jag.
Jag hade hängt ut den på vädring och på morgonen var den ena sidan täckt av snö.
Så jag tog på mig hans gamla slitna jacka innan jag rusade iväg.
Och i fickan låg lappen. Så banalt var det faktiskt.
Som en fars.

På lappen stod det:

"Hon ser dig inte. Du ser henne, och du tycker inte om vad du ser."

Liten handstil. Lutande.
Jag har alltid ställt mig skeptisk till människor med lutande handstil.
Säger jag såhär i efterhand i alla fall.

Jag började fundera. Och jag började iaktta.
Ifrågasätta.
Och allt blev allt märkligare.

Ibland ringde han mig, mitt på dagen.
Vi ringde aldrig varandra.
Och i telefonen lät han som någon annan.
Andades, funderade. Men sa nästan ingenting.
"Är du där?", frågade jag. Fast jag visste.
"Jag vet inte", svarade han. Och lade på.

I maj försvann hans saker.
När vi kom hem med matkassarna och matlagningsångesten var halva lägenheten tom.
"Var är dina möbler?!" frågade jag.
Han ryckte på axlarna och började packa upp matvarorna.
"Var är dina kläder?" frågade jag i duschen.
Han sköljde ur balsam ur mitt hår, och jag hörde inte om han svarade.
"Vart är du på väg?" frågade jag när vi låg i sängen.
Fast tyst. Väldigt tyst.
Nästa morgon var han borta.
Kylen, frysen och skafferiet var fulla.
Men lägenheten var tom.

Psykologisk krigsföring.

Det pågår ett tyst krig i vår trappuppgång.
Det ligger en telefonkatalog i entrén.
Ingen vill ta katalogen.
Ingen vill slänga katalogen.
Ingen vill ta ansvaret.

Så den ligger där.
Ibland ramlar den ner, ibland flyttar någon på den.
Men alltid ligger den där, och nu har den legat där länge.
Alla väntar ut varandra, som vanligt i vår trappuppgång.
När grannar möter grannar hejas det,
och sen kommer den obligatoriska sneglingen på katalogen.
Blicken som säger ”Är det din katalog så ta den förhelvete!”
Men icke.
Katalogen ligger kvar.
Det tysta kriget fortsätter.
Jag är ganska säker på att det är min katalog.

Jag kanske inte är.

Jag kanske inte är den du helst av allt vill ha, men jag tror ändå att du och jag kan få någonting riktigt bra.
Jag har följt dig i många år nu, och sett dig begå det ena  misstaget efter det andra. Ibland har jag ifrågasatt din intelligens, men likväl står jag här idag, redo att ge dig en chans.

Jag vet ju att det just tagit slut med han polisen.
Faktiskt förstod jag aldrig vad du såg hos honom.
Visst, han hade muskler men är det verkligen så ytlig du är?
Jag såg allt hur du kastade dig i hans famn när han kom hem.
Skamlöst. Som en kåt hynda.
Men jag förlåter dig.
Kvinnor är ett svagt släkte ibland, och man få ha överseende.
Leda och uppmuntra. Styra er i rätt riktning.
Allt det är jag beredd att göra för dig.

Det är ingen idé att du spelar några spel med mig, jag vet att han lämnade dig.
Att du inte dög till. Att han är ihop med en yngre. En fastare.
Säkert jämför du dig med henne, känner dig gammal, bitter och ful.
Jag måste erkänna att det gör mig glad.

Jag är en fantastisk kille, den bästa du skulle kunna bli tillsammans med.
Snäll, lojal, trogen, smart, rolig. Trevlig.
Men jag ser kanske inte riktigt ut som de killar du envisas med att slänga dig framför.
Inget hjärndött muskelpaket med kindben och haka.
Men jag ser allt trevlig ut. Och jag tror att vi blir ett vackert par.
Bara du är beredd att ändra dig lite.

Visst är du vacker som du är, men jag kräver lite mer än det där ytliga.
Det är för lättillgängligt, för...allmänt.
Jag vet att du kan bli mer. Bättre. Unik.
Jag kan hitta det i dig, ta fram det.
Faktiskt har jag redan köpt en del kläder.
Din storlek har jag haft sedan länge.
Du vet nog inte det, men vi bodde grannar innan du flyttade hit.
Jag försökte bo kvar, men jag vet inte, jag hade väl vant mig vid att se dig.
Kände mig inte klar.
Och nu är jag äntligen vid målet.

Det här tillfället har jag väntat länge på.
Hoppats på.
Jag visste att du skulle vara enklare att fånga sårbar.
Precis som i det vilda.
Jag kommer att locka in dig, fånga dig.
Få dig att inse att du behöver mig, att du är beroende av mig.
Sen ska jag hjälpa dig, leda dig med en fast hand.
Det får vara slut på allt lättsinnigt.
På dina idiotiska vänner, din tramsiga familj.
Fördummande tv-program, meningslös populärmusik.
Jag ska slipa fram all potential som finns i dig.
Ett nytt du, djupare, seriösare, skört och vackert.
Beundrande.

Du kommer att bli mitt mästerverk.
Min alldeles egna.
Den första, den enda som förstår mig.
Som ser att jag är den utvalde.

Mannen med balkonglådan.

Det var en gång en liten man.
Han bodde i en liten lägenhet i en bortglömd del av staden.
Varje morgon när han vaknade tog han på sig ett par blå strumpor,
vars resår alltid var sönder, en tunnsliten skjorta
och en noppig kostym.
Han var alltid noga med att dra åt bältet hårt.
Därefter gick han på toa, bajsade och rakade sig.
Sedan satte han på kaffebryggaren och ställde sig på balkongen.
På balkongen hade han en blomlåda.
Den var tom.
Det hade den alltid varit.
Han såg aldrig någon gå förbi på gatan.
Bara bilar.
Staden såg alldeles tom ut.
Sedan gick han in och slog på tvn.
Mycket reklam.
Alla var så vackra i reklamen.
Och unga.
Unga och vackra.
Mannen hatade reklamen,
för reklamen fick honom att känna sig gammal & ful.

Det var tack vare reklamen som mannen fått idén att nätdejta.
Han köpte en dator och ett bredbandspaket från Telia.
Men han förstod aldrig hur man satte ihop det,
och han vågade inte ringa supporten.
Dom skulle säkert bara skratta åt honom.
Det vågade inte gubben riskera.
Så datorn stod oanvänd i sin kartong.
Kanske han skulle skaffa sig en hund?,
att gå på långa promenader med.
Eller en katt, som skulle spinna på hans knä
i soffan framför kvällstelevisionen.
Fast tänk om katten skulle hata honom?
Fräsa så fort den såg honom?
Då vore han tvungen att spendera resten av livet
med någon som avskydde honom!
Och inte kunde han ju lämna tillbaka katten,
då skulle alla förstå att katten avskydde honom.
Och dom skulle skratta, åt honom.
Nej, bäst att inte riskera något, tänkte mannen,
och strök sin gästhanduk.

Ful.

"Min bil är finare än din", sa han. Hans bil var blå, min var röd. Jag var ganska säker på att rött var finare än blått. En känsla bara, i maggropen. Något om mammas klänning och sättet hon luktade på när hon bar den. Saft, ur repiga glas. Julgranskulor. Rött var definitivt finare. Men han såg så säker ut när han sa det. Som att han visste något. En hemlighet. Jag synade våra bilar noga. De var exakt likadana. Fast hans var blå och min var röd. "Du har en ful bil", sa han. "Rött är för tjejer". En blixt någonstans i huvudet. En skakning i armen. "Du är bara en dum tjej", sa han. Och hans mun var ful. Spottet glänste på underläppen. Ful ful ful. "Du är dum", svarade jag. "Du är dum, och din bil är ful!". Han skrattade åt mig. Som att han såg allt det här jobbiga som han fått att bulta i bröstet. Som att det var fånigt, löjligt". "Du är ful!", skrek jag och slog honom. Med bilen. Den röda bilen gjorde röda märken. Sen grät han. Ful gråt. Ful.

Tåg.

Det var vår och jag satt på ett tåg.
Bredvid mig hade jag kattkorgen med Smithson i.
Solen gjorde min panna svettblank och det klibbade och kliade under armarna.
Jag var på väg till Josef.
Två resväskor hade jag med mig. Och Smithson.
Jag hade en ask med havrekakor i knät. En rund plåtburk i mintgrönt med en blomranka.
Dräkten stramade. Som vanligt ångrade jag mitt klädval.
Min önskan att klä mig efter det humör jag borde vara på lämnade mig malplacerad.
Varken eller.
Det var inte det att jag hade ångrat mig.
Visst längtade jag.
Men tågets rytmiska dunkande och solens irritabla värme genom rutan lockade fram något.
En oro. Ett kliande under huden. En känsla i ryggmärgen. Ett tvivel.

Jag drabbades av en plötslig lust att springa av vid nästa stopp.
Lämna väskorna och plåtburken. Starta ett nytt liv, jag och Smithson.
Men vart skulle jag gå? I min strama dräkt, med mina klackade skor.
Två hundra i min börs.
Det tar dig en bit, men inte långt.

Ett oändligt antal åkrar passerade.
Lapptäcke efter lapptäcke i gult och brunt.
Kreatur lojt idisslande.

Jag tänkte på Josef.
Jag tänkte på hem.
Att vara hemma.
Var nu än det må vara.
Smithson jamade i sin korg.
Ett stort nystan i grått och svart.
Sammetsmjuk att dra fingrarna över och gröna gröna ögon som ser i mina.

Tid och rum att tänka på

Det var inte riktigt meningen att det skulle bli såhär.

Det var väl inte riktigt med uppsåt, mer som att det som hände hände.

Och jo, det var väl olyckligt. Men de måste j försöka se det ur hans synvinkel också.

Det var ju inte riktigt han som ville bli hop, mer som att hon liksom hände, bara dök upp, och så ville hon och han hade inget annat för sig direkt och på något sätt blev det bara så. Att de blev de två.

Och han hade väl inget direkt emot det, det var ju ganska trevligt.

Med sällskap och så.

Sen ville hon flytta ihop, och han tyckte väl inte att det var en jättebra idé, men å andra sidan var hon ändå alltid där. Så den enda skillnaden skulle väl bli att hon faktiskt betalade för sig.
Så då blev det väl så.

Sen ville hon flytta till större, och hennes jäkla prylar tog faktiskt upp extremt mycket plats.
Det blev liksom...så trångt. Instängt. Så han gick väl med på det.

Och lite bättre blev det, han hade sitt datorrum där han kunde vara ifred. Andas.

Och det rullade väl på, han trivdes med en del av hennes vänner, mest pojkvännerna till dem.
Men ändå, de kom överens. Hennes farsa var riktigt schysst. De hade okej sex, hon lagade mat och städade, fixade tvätten. Och ibland var det rätt mysigt att ha någon bredvid sig i soffan.

Någon som  kröp ihop sådär, som en kattunge.

Men hon kunde aldrig nöja sig! Hon ville att de skulle förlova sig.

Och det kunde han väl gå med på, en ring är väl ingen stor grej.

Men hon ville göra det i Paris. Och han hade redan lovat Jimpa att de skulle till Tyskland och köpa sprit och öl. De hade planerat det ända sedan han skaffade 740:n. Perfekt bagageutrymme!
Plats för hur många bib:ar vodka och flak som helst. Och så kommer hon dragande med Paris. 

Och då gick det faktiskt inte längre. Då sa han ifrån. Och så blev det en hotellnatt istället.
Och champagne.

Och det var väl helt okej. Hon gick med på att kolla på en porrfilm på betaltvn, och sexet var rätt grymt. Sen åt de rejält med frukost nästa dag. Passade på när det var gratis. Och hon bara log och mös.
Hade något glittrigt i blicken när hon såg på sin ring. Och det var fint, att kunna göra någon så glad.

Och allting var bra igen. Vardagen gick sin gilla gång. Tills hon började prata om bröllop.

Den där plötsliga paniken. Han hade tänkt att ringen skulle räcka. Att hon skulle vara nöjd så.

Så blev det precis tvärtom.

Och som om inte det vore nog kommer hon och säger att hon är gravid.

Att hon slutat med p-piller eftersom att de ändå skulle gifta sig.

Allt var ju klart.

Det var ju de två, för alltid.

Så nu var de tvugna att skynda på med bröllopet innan hon blev för tjock.

Och så var de ju tvungna att flytta till hus. Och köpa en bättre bil.

En familjebil.

Sälja av hans ungkarlsgrejer och köpa vettigare saker.

Barnvagn, babyskydd. Försäkringar.

Han kanske borde kolla efter ett nytt jobb också? Lite bättre lön?

Och hon skulle vara hemma hela dagarna, med bebisen. Jämt.

Det måste ändå folk förstå att man inte kan ta hur mycket som helst.

Det måste ju folk förstå att man får panik.

Att det plötsligt känns som att man ska kvävas.

Hur man ser hela sitt liv spolas ner i toaletten.

Hur hela framtiden plötsligt står utstakad, och på varenda märkningspinne står det "ÅNGEST".

Och när han såg på henne var det som att han plötsligt såg precis det han inte velat låtsas om.

Hur ful hon var, hur idiotiskt hennes jäkla leende såg ut. Hur irriterande hennes röst var.
Hur hopplös hennes hängande röv och tragiska hennes tuttar.
Luckan mellan framtänderna fick honom att rysa.
Den rosa mysdressen fick honom att vilja slå henne.

Och ringen som blänkte på hennes finger var som ett hån!

Så gick det som det gick.

Och det var väl inte meningen.

Det var inte som att han ville att det skulle sluta så.

Men han var faktiskt tvungen att få ett slut på det!

Och visst fick det konsekvenser.

Men det är inte så illa.

Maten serverad varje dag, tid att träna och jobba. Sina egna prylar i sitt egna rum.

Och vad spelar det för roll att dörren är låst 12 timmar om dygnet när man är ensam. Ifred!

Det om något är väl frihet.

Mormor berättar en historia från sin ungdom.
Något om Mekongfloden, en färja, en kinesisk man i råsiden och en svart limousin.
En flicka i guldlaméskor och manshatt. Gammelrosa.
Hon tror att hon minns, hon ser det så tydligt framför sig. Det lergrå ljuset.
Men det är inte mormor, det är Marguerite Duras.
Jag väntar på att hon ska komma till det modernt möblerade rummet.
Rodnaden som kommer, blygseln och förskräckelsen när hon inser.

I väntan därpå lyssnar jag lojt, oengagerat på hennes torra stämma och
låter blickarna vandra. Som tusen gånger förr.
Hade mina blickar lämnat tunna blyertslinjer
där de vandrat vore varje vägg, varje möbel, varje ting här inne blyertsgrått.
Men bara ur den här vinkel. Tre steg åt valfritt håll och en skarp kant skulle visa sig.

Rummet ligger i ett dis. Guldfärgat skulle kanske en mer romantiskt lagd människa beskriva det.
Beige, säger jag. Dammkornen yr i solgatorna, och plötsligt känns det tungt att andas. Torrt.
Jag lyfter glaset med röd saft. Det har lämnat en kladdig ring på bordet.
Alldeles för söt, som ett klister i gommen.

Plötsligt inser jag att det är tyst.
Mormor har somnat mitt i sina plagierade minnen.
Käken hänger, omgärdad av små, små hudveck.

Jag väntar, och strax kommer det, som att rummet höll andan ett tag, klockornas tickande.
Brusandet, hummandet, det där ljudet ett tyst rum ger ifrån sig.
Det ljud som saknas i de rum vi finner otäcka.
Pendyler svänger, guldkuggar rullar. Mormor sover.

Och dammet som oavbrutet rör sig i draget från osynliga luftströmmar.

Skammen.

Jag skulle bara hämta en sax.
Jag minns inte vad det var jag behövde den till.
Jag har försökt, men det är borta.
Jag minns bara att jag skulle hämta den.
Att jag gick ner för trappan. Och fram till bordet.
Det lilla, ådriga. Med den vita duken, och vasen på.
Den vi brukade ha vippor i.
Hur jag älskade att dra ansiktet mot deras lena fjun.
När jag kom fram var saxen borta.
Det var då jag hörde det. Från köket.
Ett gnyende. Som om någon led.
Några smällar.
Ett dämpat skrik.
Vacklande mellan viljan att veta och att vara blind och döv för allt.
Mitt emellan viljorna stod jag.
Vägde, som på en tröskel.
Nyfikenheten som drog, skräcken som rullade i magen.
Vältrade sig som en svart ål.
Bilder som blixtrade förbi.
Sådant man tror att man glömt.
Jag bet mig i läppen. Blicken stelt fästad på dukens spetskant.
En liten rund fläck. Brunaktig.
Bilderna som blixtrade. Andra fläckar.
På golv. På hud. Bruna, röda, blå, gula.
Jag svalde, vände, gick.
Varje steg upp för trappan ett svek.
Ett förnekande.
Ett förnekande av vad som pågick.
Mitt kors att bära. Skammen.

Småsint.

"Min far är en stor konstnär", sa hon. Och slängde med luggen.
Det skiter väl jag i, ville jag svara. 
Istället tog jag ännu en klunk av det sura vinet och kände hur papillerna vred sig av vånda. Åter igen kastade hon med håret, det märktes att den naturligt slarviga frisyr hon försökt skapa irriterade henne. 
Om och om igen rasade luggen ner i ansiktet. 
Om och om igen försökte hon nonchalant skaka bort den. 
Vinglaset höll hon i foten. 
Jag kände en omedelbar antipati redan när hon öppnade dörren, med en ironisk kommentar om borgerlighet. Allt eftersom att kvällen fortskred växte den, i takt med hennes försök att få sola sig i vårat intresse. 
"Jag har tyvärr inget av honom hemma. Dessa små Stockholmslyor passar sig inte som inramning till stor konst", fortsatte hon med ett litet skratt. 
Jag kände ett plötsligt behov av att få klippa av den där irriterande luggen. 
"Du då André, är du en vän av de stora konsterna?", frågade hon. Och föreställde rösten för att låta lagom ironisk. Alla vände sig mot mig, med artiga leenden på läpparna. 
"Det beror på vad du vill benämna som konst", svarade jag. Antagligen buttert. Denna min förmåga att blänga under lugg verkar vara helt utom min kontroll. 
Hon skrattade osäkert. "Jaha, är det något särskilt du tänker på då?", frågade hon, och slängde en skämtsam blick mot de andra som också de skrattade till. 
Det började klia någonstans i bröstkorgen. En vandrande klåda. Som av ett litet djur. 
"Våldsporr", svarade jag utan att tveka, och såg henne stint i ögonen. 
Jag ville se henne tappa masken. 
Hon tappade masken. 
Först gapade hon av förvåning, så slängde hon en snabb blick på de andra, samlade sig och gav mig en föraktfull blick. 
"Hur skulle porr kunna vara konst?". 
"Hur skulle porr kunna vara något annat än konst?, fortsatte jag. 
Och en iver började växa i mig. En skadeglädje. En barnslig vilja att vara motvalls. 
Ett upprört mummel bröt ut. Oroliga blickar. 
"Nu driver du med oss!", utbrast Kajsa, från andra sidan rummet. Röda fläckar hade slagit upp på hennes hals. Något mörkt och anklagande i blicken. Ställ inte till med en scen!, sa den. 
"Nej, jag är helt uppriktig, kanske är det så att ni inte förstår er på konst?. Kanske är ni allt för hämmade av ert trygga, inrutade, borgerliga lilla liv för att kunna se konst i något annat än det ni blir tillsagda att uppskatta?". 
Jag vände mig om och såg på henne, där hon stod på sin osynliga scen. 
Luggen hade återigen rasat ner. Hon hade en vinfläck på sin vita herrskjorta. 
Och yttrycket i hennes ögon sa "varför?". Som ett sårat barn. Varför? 
Jag skulle få ångra det. Paria, spetälsk, persona non grata. 
Det spelade ingen roll. Minen i hennes ansikte, hennes raserade förhoppningar, segerkänslorna i mitt bröst. 
Det var värt det. Jag hade vunnit.

En alldeles vanligt ovanlig man.

Det var en gång en man.
En alldeles vanligt ovanlig man.
Denna man hette Kåre. 
Ett både vanligt och ovanligt namn.
Speciell, utan några konstigheter.
Som att välja pistagelängd till kaffet, istället för den sedvanliga vetelängden.
Som fest i vardagen, så tyckte han om att se på sig själv, Kåre.

Kåre arbetade på en fabrik där man tillverkade glödlampor.
I 40 år hade han varit en självklar länk i produktionen.
Utan Kåre - ingen lampa, brukade han tänka, och förträngde helt det faktum att produktionen varken stått stilla den dagen han fick ta ledigt för att dra ut en tand eller den veckan Gunilla övertalat honom att resa till Kanarieöarna.
En vecka på Teneriffa. Och Gunilla vägrade åka upp till vulkanen för att hon var så hysteriskt rädd för att ramla i.
Och inte gick det att resonera med henne, och förklara att vulkanen nu för tiden var ett berg. Och det är omöjligt att ramla in i ett solitt berg.
Men nej, fruntimmer och deras hysteriska föreställningar!
Så det blev stranden, grisfest och diskotek.
De tre saker som Kåre avskyr allra mest, efter oordning, människors kroppsfunktioner och regelbrott.
"Det var ändå en himla tur att jag slapp henne", brukade Kåre tänka.
Han hade sitt, mycket väl gömda, exemplar av FIB-aktuellt.
Han behövde ingen kvinna.
Visst kändes det lite smutsigt, solkigt nästan.
Men det var inte hans fel! Han var bara en man med behov.
Det var kvinnorna i tidningen som solkade ner sig själva, genom att ligga sådär och fläka ut sig utan skam i kroppen!
Sådan var definitivt inte Gunilla!
Nej där skulle allt vara kutter och pussar och söta ord mitt i akten.
Vilken karl, med självrespekt, kan ställa upp på dylikt trams?
Det måste vara någon slags ordning!
Regler! Kuttra först och akten sen! Kutterfri!
Kåre kände att han blev alldeles svettig bara av att tänka på det.
Blodet började dunka i tinningarna och pulsen steg.
Och se, nu hade han redan missat att kontrollera tre lampor!
Allt gick fel, och allt var Gunillas fel.
Gunilla och hennes kutter.
Kutter från morgon till kväll.
Och sen när Kåre sa ifrån, ja då började hon kuttra med pizzagubben istället!
Amour eller vad han nu hette.
"Det betyder käärleeek", sa hon medan hon packade sina underkläder.
Vitt och rosa med spetsar, rosetter och bjäfs.
Ska det hetsa upp en karl?
Kvinnorna kan lika gärna gå med nallebjörnar mellan låren i sådana fall.
Nä, kvinnorna borde lära sig mer från Fibban.
Solka ner sig lite.
Vresa skamlöst och visa sig som sådana de är!
Nu var Kåre riktigt uppretad.
Han kände för att slå näven i löpbandet och slå sönder varenda jäkla lampa.
Lampa efter lampa som rullade förbi och krävde att han skulle kontrollera dem.
"Kolla mig! Kolla mig!", som att Kåre inte hade bättre saker för sig!
Teneriffa! Och ingen vulkan!
Då kan man lika gärna åka till helvetes Mallis!
Jävla Gunilla!!
Kåre började få svårt att andas. Skjortkragen kändes alldeles för trång.
Svetten började rinna över ryggen.
Och nu stirrade Anna på honom också, som att det var något fel.
Som att han inte har rätt att vara arg som alla andra.
Som att bara kvinnor får ha känslor!
Skenheliga, förbannade tramsor med ensamrätt på allt!
Allt ska de ha, och som karl får man ta skiten som blir över.
Snus, sport, bilar och all annan skit som ingen egentligen är intresserad av på riktigt.
Och allt är Gunillas fel!
"JÄVLA GUNILLA!", vrålade Kåre, och sopade ner varenda glödlampa i golvet.

Det blev alldeles tyst. Förutom bandets dunkande.
Tjugo par ögon som alla vändes mot honom.
Chefen som kom ut från kontoret och stod där, lönnfet och slipsprydd och skakade på huvudet.
Han ville ändå inte ha Gunilla.
Han skulle ändå ha gjort slut.
Han hann bara inte.

Feldöpt.

De döpte henne till Karin.

Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut, det mer föll sig så.
Och de tänkte väl att Karin är väl ett lika bra namn som något annat.
Men så var det ju det där.
Det där med att hon fick så blont och lockigt hår.
De hade ju tänkt sig att det skulle vara rakt, och brunt.
Och att hon fick så rosiga kinder. Inte fräkniga och bleka alls.
Och ögonen, istället för grågrumliga som deras såg hon på världen med mörkblå glitterblick.
Ständigt mötte de människor som sa sig bara vara tvungna att få ta sig en titt på den ljuvliga lilla flickan.
Som log så soligt, och jollrade så härligt.
Och de gruvade sig. Gruvade sig!
För de visste ju vad som kom därnäst.
Och visst frågade de alla. Ständigt denna fråga.
Och den plågade dem djupt, för varje gång de såg sig nödgade att svara.
Varje gång de såg det där missnöjet i deras ögon, den där stramheten.
Hur hela deras kroppspråk plötsligt uttryckte ogillande.

Det bekräftade så tydligt vad de redan visste.

Och skulden rev deras ryggar krumma.
Klöste deras pannor fårade.
Mattade ut dem tills deras hår grånade i förtid.
Och de vände sig mot varandra, och de vände sig mot henne.

Visst skämdes de.
Men de klippte av de där guldiga lockarna.
Aldrig att de klädde henne i klänning.
Och de bannade henne när hon sjöng och gurglade.
De försökte förtvivlat få henne att passa in i den där mallen.
I den där bilden de hade haft.

Någon mindre färgrann. Någon mer som dem. Någon mer anspråklös.

Och bit för bit mattades solskenet runt flickan av.
Och bit för bit böjdes hennes rygg.
Sluttade hennes axlar.
Undvek hon blickarna.
Tystnade hon.

Och när någon frågade möttes de inte längre av ogillande.

Nej, nu var det ingen som stramade.

De nickade bara, som att de var precis vad de hade förväntat sig.

"Jaha ja, Karin. Jaså".

nej, jag finns inte kvar där.
litet ömkligt kryp under stenen kröp
närde sina nojor
alla drömmar ströp
åldrande kropp som växer utan riktning
tankar spretar utan mål
vakar över sovande kroppar
med barnets våldsamma begär
sovande ryggar hör inte
ser inte
ger inte
aldrig nog
deras kärlek är en sovande sådan
min kärlek är smörkniven mot strupen
och kattungemjuka charader
men ändå 
nålar alla lappar på din rygg

Du är värmen under täcket
målar svetten mot min rygg
fastnaglad mot väggen av dina vassa ben
växer tanken 
slår mig fri
i köttet växer längtan efter känslan
när det rinner över
och det flödar i evighet
en kort sekund
en känsla kanske inte värd att dö för
men att riva upp allt
offra dig för köttet
för fallet
för allting som lossnar
som släpper
för det pulserande livet
när världen skakas
rytmiskt för mina ögon
du vänjer dig
jag värjer mig
jag klöser mig fram
lämnar hål i väggen
lämnar jag

Gräver med fingrarna i ditt kött,
bara för att känna värmen.
Sliter i dig,
för att känna dig nära.
Biter dig,
för att höra dig.
För att känna.
Känner jag?
Ingenting.

Klockan.

Han sänker blicken till glaset.
Det står där, fläckat av fingeravtryck, i en liten guldvattnig pöl.
Några centimeter dryck kvar.

Han tvekar.

Snart går bussen. Han skulle fortfarande hinna.
Han känner hur det rycker i fötterna.


Hon sitter där vid fönstret. Han vet exakt var, hennes favoritplats.
Kanske tittar hon ut genom fönstret? Och hoppas att…

Och om? Om han nu skulle vända sig om och springa, om han skulle hinna dit och stå där utanför fönstret, andfådd och svettig. Vad hade hänt då?

Och om han inte gör det? Om han står här och ser klockan bli hel, fem över, kvart över, halv.
Och allt är ohjälpligt för sent. Vad händer då?

Klockan som tickar tickar tickar och tankarna som skenar.
Rösten inuti som skriker ”Nu! Du måste bestämma dig nu! Förstår du inte det!?”

Hennes ansikte som var så blekt när hon gick. Den lilla munnen med sammanpressade läppar.
Så skör och så beslutsam. Men han såg hur det darrade inuti, han såg det i ögonen som någonstans bad. Men han vände bort blicken, gick ut i köket och hällde upp en öl.

Åtta på morgonen och där stod han med glaset och skummet.
Och hon bakom som lider.
Ändå står han bara där. Han står där och han hatar sig själv för det. Hatar!
Men han gör ingenting. Och hon går. Ett litet ”hej då” och dörrens försiktiga klickande.
Små steg i trappan.

Det är som att han intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att det inte är hon, inte han, inte den.
Som att hon skulle komma hem sen och allt skulle vara som vanligt.
Självklart kommer det inte vara som vanligt. Aldrig mer.

Och hon så liten och blek mot vita lakan, ensam.
Ensam med sorgen och smärtan.

Han sänker blicken till glaset.
Vänder sig långsamt om, börjar gå.
Ökar på takten, tar trappan två steg i taget.

Nu springer han, han hinner. Han måste hinna.

irritation 1.0

Skavande, kliande skavsår!

Tusen glasflisor under huden.
Tusen stickor under fötterna.
Tusen malande tankar.

Tinnitus är vad du är, förbannade kärlek!

Och ändå väntar jag, längtar jag.
Hopplöst, hopplöst, hopplöst!

Jag tycker inte om att rimma (men ibland gör jag det ändå)

• tycker om dig fast jag inte får

fast jag vet att du går
även om jag inte förstår
och förbannar att du är så svår
det borde finnas någon lag
mot att människor som du och jag
skulle träffas såhär
(man kan säga kär)

aspartame for the cannibals

vakuum, men det är okej
väntar på nej
väntar på en uppenbarelse
en villfarelse
någonting som betyder just nu
vilsna varma värmande
finna fina fjärmande
det finns då
det finns sen
det finns nu, om du vill
men du spiller
tiden står still
fånga den innan ögonblicket är över
jag behöver


****************************




sällsam lätthet svävar trösten
tanken somnar, tystnar rösten
ingenting som ekar svider
inga minnen krafsar river
ingenting som gråter kvider
inget stör, bara iver
värmen, lukten gör mig svag
orkar inte ensamt jag
klarar inte långa kalla
vågar inte längre falla
mörka tomma utan sömn
lyssnar inte allt är lögn
orkar inte längre vaka
vågar inte längre sakna
bara värmen från din hud
dina fingrar, dina ljud
dina ögon, du, din rygg
hos dig är jag aldrig ensam
bara trygg