"Jag kommer tillbaka med något att börja på", sa han och försvann ut.
Vi hade känt varandra hyfsat länge.
Tillräckligt för att inte försöka vara roliga och intressanta i varandras sällskap.
Kanske gjorde det oss tråkiga, men vi brydde oss inte nämnvärt.
Faktiskt var det inte mycket vi brydde oss om.
De åren levde vi som i en bubbla.
En trygg, förutsägbar bubbla av vardag.
Så tänkte jag.
Innan det märkliga.
Det märkliga började en novemberdag, strax innan min 27:e födelsedag.
Kanske var det därför jag inte riktigt förstod.
Jag hade fått en gammal rock som stank av våt hund. En grön.
Egentligen alldeles för stor och tung för mig, men den stärkte illusionen om att jag var speciell.
Tyckte jag.
Jag hade hängt ut den på vädring och på morgonen var den ena sidan täckt av snö.
Så jag tog på mig hans gamla slitna jacka innan jag rusade iväg.
Och i fickan låg lappen. Så banalt var det faktiskt.
Som en fars.
På lappen stod det:
"Hon ser dig inte. Du ser henne, och du tycker inte om vad du ser."
Liten handstil. Lutande.
Jag har alltid ställt mig skeptisk till människor med lutande handstil.
Säger jag såhär i efterhand i alla fall.
Jag började fundera. Och jag började iaktta.
Ifrågasätta.
Och allt blev allt märkligare.
Ibland ringde han mig, mitt på dagen.
Vi ringde aldrig varandra.
Och i telefonen lät han som någon annan.
Andades, funderade. Men sa nästan ingenting.
"Är du där?", frågade jag. Fast jag visste.
"Jag vet inte", svarade han. Och lade på.
I maj försvann hans saker.
När vi kom hem med matkassarna och matlagningsångesten var halva lägenheten tom.
"Var är dina möbler?!" frågade jag.
Han ryckte på axlarna och började packa upp matvarorna.
"Var är dina kläder?" frågade jag i duschen.
Han sköljde ur balsam ur mitt hår, och jag hörde inte om han svarade.
"Vart är du på väg?" frågade jag när vi låg i sängen.
Fast tyst. Väldigt tyst.
Nästa morgon var han borta.
Kylen, frysen och skafferiet var fulla.
Men lägenheten var tom.
