Jag var så förbannat trött på allt.

Det var februari och fucking slask överallt.
Jag hade fått nytt schema på jobbet, bara bottenskrapet, bilen krånglade och så han då, honom var jag tröttast på av allt.

Hur han släpade sig fram, i sina fula jävla långkalsonger. Krokig som en ostbåge. Bara ben och kotor åt alla håll.

Hur han sa mitt namn med en röst så full av gnäll att jag rös av obehag.

Hans kropp som hade börjat lukta leverpastej.
Tanken på att jag en gång älskat den huden fick det att bränna av skam i mig.

Jag passade på när han åkte på läger. Blocket, tradera, varenda köp och sälj-grupp på fejan, jag var som besatt!
Prylar försvann, pengar rullade in och jag kände mig mer och mer euforisk.
Tillslut var det tomt. Helt jävla ekande tomt.

Jag lämnade nycklarna till de nya, utanför porten, och började gå.
Jag skulle vilja säga att jag tänkte stora tankar, om framtiden eller whatever, men det enda jag kunde tänka på var hans min när han kom hem.

Oslagbart!