Mannen med balkonglådan.

Det var en gång en liten man.
Han bodde i en liten lägenhet i en bortglömd del av staden.
Varje morgon när han vaknade tog han på sig ett par blå strumpor,
vars resår alltid var sönder, en tunnsliten skjorta
och en noppig kostym.
Han var alltid noga med att dra åt bältet hårt.
Därefter gick han på toa, bajsade och rakade sig.
Sedan satte han på kaffebryggaren och ställde sig på balkongen.
På balkongen hade han en blomlåda.
Den var tom.
Det hade den alltid varit.
Han såg aldrig någon gå förbi på gatan.
Bara bilar.
Staden såg alldeles tom ut.
Sedan gick han in och slog på tvn.
Mycket reklam.
Alla var så vackra i reklamen.
Och unga.
Unga och vackra.
Mannen hatade reklamen,
för reklamen fick honom att känna sig gammal & ful.

Det var tack vare reklamen som mannen fått idén att nätdejta.
Han köpte en dator och ett bredbandspaket från Telia.
Men han förstod aldrig hur man satte ihop det,
och han vågade inte ringa supporten.
Dom skulle säkert bara skratta åt honom.
Det vågade inte gubben riskera.
Så datorn stod oanvänd i sin kartong.
Kanske han skulle skaffa sig en hund?,
att gå på långa promenader med.
Eller en katt, som skulle spinna på hans knä
i soffan framför kvällstelevisionen.
Fast tänk om katten skulle hata honom?
Fräsa så fort den såg honom?
Då vore han tvungen att spendera resten av livet
med någon som avskydde honom!
Och inte kunde han ju lämna tillbaka katten,
då skulle alla förstå att katten avskydde honom.
Och dom skulle skratta, åt honom.
Nej, bäst att inte riskera något, tänkte mannen,
och strök sin gästhanduk.

Ful.

"Min bil är finare än din", sa han. Hans bil var blå, min var röd. Jag var ganska säker på att rött var finare än blått. En känsla bara, i maggropen. Något om mammas klänning och sättet hon luktade på när hon bar den. Saft, ur repiga glas. Julgranskulor. Rött var definitivt finare. Men han såg så säker ut när han sa det. Som att han visste något. En hemlighet. Jag synade våra bilar noga. De var exakt likadana. Fast hans var blå och min var röd. "Du har en ful bil", sa han. "Rött är för tjejer". En blixt någonstans i huvudet. En skakning i armen. "Du är bara en dum tjej", sa han. Och hans mun var ful. Spottet glänste på underläppen. Ful ful ful. "Du är dum", svarade jag. "Du är dum, och din bil är ful!". Han skrattade åt mig. Som att han såg allt det här jobbiga som han fått att bulta i bröstet. Som att det var fånigt, löjligt". "Du är ful!", skrek jag och slog honom. Med bilen. Den röda bilen gjorde röda märken. Sen grät han. Ful gråt. Ful.

Tåg.

Det var vår och jag satt på ett tåg.
Bredvid mig hade jag kattkorgen med Smithson i.
Solen gjorde min panna svettblank och det klibbade och kliade under armarna.
Jag var på väg till Josef.
Två resväskor hade jag med mig. Och Smithson.
Jag hade en ask med havrekakor i knät. En rund plåtburk i mintgrönt med en blomranka.
Dräkten stramade. Som vanligt ångrade jag mitt klädval.
Min önskan att klä mig efter det humör jag borde vara på lämnade mig malplacerad.
Varken eller.
Det var inte det att jag hade ångrat mig.
Visst längtade jag.
Men tågets rytmiska dunkande och solens irritabla värme genom rutan lockade fram något.
En oro. Ett kliande under huden. En känsla i ryggmärgen. Ett tvivel.

Jag drabbades av en plötslig lust att springa av vid nästa stopp.
Lämna väskorna och plåtburken. Starta ett nytt liv, jag och Smithson.
Men vart skulle jag gå? I min strama dräkt, med mina klackade skor.
Två hundra i min börs.
Det tar dig en bit, men inte långt.

Ett oändligt antal åkrar passerade.
Lapptäcke efter lapptäcke i gult och brunt.
Kreatur lojt idisslande.

Jag tänkte på Josef.
Jag tänkte på hem.
Att vara hemma.
Var nu än det må vara.
Smithson jamade i sin korg.
Ett stort nystan i grått och svart.
Sammetsmjuk att dra fingrarna över och gröna gröna ögon som ser i mina.

Tid och rum att tänka på

Det var inte riktigt meningen att det skulle bli såhär.

Det var väl inte riktigt med uppsåt, mer som att det som hände hände.

Och jo, det var väl olyckligt. Men de måste j försöka se det ur hans synvinkel också.

Det var ju inte riktigt han som ville bli hop, mer som att hon liksom hände, bara dök upp, och så ville hon och han hade inget annat för sig direkt och på något sätt blev det bara så. Att de blev de två.

Och han hade väl inget direkt emot det, det var ju ganska trevligt.

Med sällskap och så.

Sen ville hon flytta ihop, och han tyckte väl inte att det var en jättebra idé, men å andra sidan var hon ändå alltid där. Så den enda skillnaden skulle väl bli att hon faktiskt betalade för sig.
Så då blev det väl så.

Sen ville hon flytta till större, och hennes jäkla prylar tog faktiskt upp extremt mycket plats.
Det blev liksom...så trångt. Instängt. Så han gick väl med på det.

Och lite bättre blev det, han hade sitt datorrum där han kunde vara ifred. Andas.

Och det rullade väl på, han trivdes med en del av hennes vänner, mest pojkvännerna till dem.
Men ändå, de kom överens. Hennes farsa var riktigt schysst. De hade okej sex, hon lagade mat och städade, fixade tvätten. Och ibland var det rätt mysigt att ha någon bredvid sig i soffan.

Någon som  kröp ihop sådär, som en kattunge.

Men hon kunde aldrig nöja sig! Hon ville att de skulle förlova sig.

Och det kunde han väl gå med på, en ring är väl ingen stor grej.

Men hon ville göra det i Paris. Och han hade redan lovat Jimpa att de skulle till Tyskland och köpa sprit och öl. De hade planerat det ända sedan han skaffade 740:n. Perfekt bagageutrymme!
Plats för hur många bib:ar vodka och flak som helst. Och så kommer hon dragande med Paris. 

Och då gick det faktiskt inte längre. Då sa han ifrån. Och så blev det en hotellnatt istället.
Och champagne.

Och det var väl helt okej. Hon gick med på att kolla på en porrfilm på betaltvn, och sexet var rätt grymt. Sen åt de rejält med frukost nästa dag. Passade på när det var gratis. Och hon bara log och mös.
Hade något glittrigt i blicken när hon såg på sin ring. Och det var fint, att kunna göra någon så glad.

Och allting var bra igen. Vardagen gick sin gilla gång. Tills hon började prata om bröllop.

Den där plötsliga paniken. Han hade tänkt att ringen skulle räcka. Att hon skulle vara nöjd så.

Så blev det precis tvärtom.

Och som om inte det vore nog kommer hon och säger att hon är gravid.

Att hon slutat med p-piller eftersom att de ändå skulle gifta sig.

Allt var ju klart.

Det var ju de två, för alltid.

Så nu var de tvugna att skynda på med bröllopet innan hon blev för tjock.

Och så var de ju tvungna att flytta till hus. Och köpa en bättre bil.

En familjebil.

Sälja av hans ungkarlsgrejer och köpa vettigare saker.

Barnvagn, babyskydd. Försäkringar.

Han kanske borde kolla efter ett nytt jobb också? Lite bättre lön?

Och hon skulle vara hemma hela dagarna, med bebisen. Jämt.

Det måste ändå folk förstå att man inte kan ta hur mycket som helst.

Det måste ju folk förstå att man får panik.

Att det plötsligt känns som att man ska kvävas.

Hur man ser hela sitt liv spolas ner i toaletten.

Hur hela framtiden plötsligt står utstakad, och på varenda märkningspinne står det "ÅNGEST".

Och när han såg på henne var det som att han plötsligt såg precis det han inte velat låtsas om.

Hur ful hon var, hur idiotiskt hennes jäkla leende såg ut. Hur irriterande hennes röst var.
Hur hopplös hennes hängande röv och tragiska hennes tuttar.
Luckan mellan framtänderna fick honom att rysa.
Den rosa mysdressen fick honom att vilja slå henne.

Och ringen som blänkte på hennes finger var som ett hån!

Så gick det som det gick.

Och det var väl inte meningen.

Det var inte som att han ville att det skulle sluta så.

Men han var faktiskt tvungen att få ett slut på det!

Och visst fick det konsekvenser.

Men det är inte så illa.

Maten serverad varje dag, tid att träna och jobba. Sina egna prylar i sitt egna rum.

Och vad spelar det för roll att dörren är låst 12 timmar om dygnet när man är ensam. Ifred!

Det om något är väl frihet.