Mormor berättar en historia från sin ungdom.
Något om Mekongfloden, en färja, en kinesisk man i råsiden och en svart limousin.
En flicka i guldlaméskor och manshatt. Gammelrosa.
Hon tror att hon minns, hon ser det så tydligt framför sig. Det lergrå ljuset.
Men det är inte mormor, det är Marguerite Duras.
Jag väntar på att hon ska komma till det modernt möblerade rummet.
Rodnaden som kommer, blygseln och förskräckelsen när hon inser.

I väntan därpå lyssnar jag lojt, oengagerat på hennes torra stämma och
låter blickarna vandra. Som tusen gånger förr.
Hade mina blickar lämnat tunna blyertslinjer
där de vandrat vore varje vägg, varje möbel, varje ting här inne blyertsgrått.
Men bara ur den här vinkel. Tre steg åt valfritt håll och en skarp kant skulle visa sig.

Rummet ligger i ett dis. Guldfärgat skulle kanske en mer romantiskt lagd människa beskriva det.
Beige, säger jag. Dammkornen yr i solgatorna, och plötsligt känns det tungt att andas. Torrt.
Jag lyfter glaset med röd saft. Det har lämnat en kladdig ring på bordet.
Alldeles för söt, som ett klister i gommen.

Plötsligt inser jag att det är tyst.
Mormor har somnat mitt i sina plagierade minnen.
Käken hänger, omgärdad av små, små hudveck.

Jag väntar, och strax kommer det, som att rummet höll andan ett tag, klockornas tickande.
Brusandet, hummandet, det där ljudet ett tyst rum ger ifrån sig.
Det ljud som saknas i de rum vi finner otäcka.
Pendyler svänger, guldkuggar rullar. Mormor sover.

Och dammet som oavbrutet rör sig i draget från osynliga luftströmmar.

Skammen.

Jag skulle bara hämta en sax.
Jag minns inte vad det var jag behövde den till.
Jag har försökt, men det är borta.
Jag minns bara att jag skulle hämta den.
Att jag gick ner för trappan. Och fram till bordet.
Det lilla, ådriga. Med den vita duken, och vasen på.
Den vi brukade ha vippor i.
Hur jag älskade att dra ansiktet mot deras lena fjun.
När jag kom fram var saxen borta.
Det var då jag hörde det. Från köket.
Ett gnyende. Som om någon led.
Några smällar.
Ett dämpat skrik.
Vacklande mellan viljan att veta och att vara blind och döv för allt.
Mitt emellan viljorna stod jag.
Vägde, som på en tröskel.
Nyfikenheten som drog, skräcken som rullade i magen.
Vältrade sig som en svart ål.
Bilder som blixtrade förbi.
Sådant man tror att man glömt.
Jag bet mig i läppen. Blicken stelt fästad på dukens spetskant.
En liten rund fläck. Brunaktig.
Bilderna som blixtrade. Andra fläckar.
På golv. På hud. Bruna, röda, blå, gula.
Jag svalde, vände, gick.
Varje steg upp för trappan ett svek.
Ett förnekande.
Ett förnekande av vad som pågick.
Mitt kors att bära. Skammen.

Småsint.

"Min far är en stor konstnär", sa hon. Och slängde med luggen.
Det skiter väl jag i, ville jag svara. 
Istället tog jag ännu en klunk av det sura vinet och kände hur papillerna vred sig av vånda. Åter igen kastade hon med håret, det märktes att den naturligt slarviga frisyr hon försökt skapa irriterade henne. 
Om och om igen rasade luggen ner i ansiktet. 
Om och om igen försökte hon nonchalant skaka bort den. 
Vinglaset höll hon i foten. 
Jag kände en omedelbar antipati redan när hon öppnade dörren, med en ironisk kommentar om borgerlighet. Allt eftersom att kvällen fortskred växte den, i takt med hennes försök att få sola sig i vårat intresse. 
"Jag har tyvärr inget av honom hemma. Dessa små Stockholmslyor passar sig inte som inramning till stor konst", fortsatte hon med ett litet skratt. 
Jag kände ett plötsligt behov av att få klippa av den där irriterande luggen. 
"Du då André, är du en vän av de stora konsterna?", frågade hon. Och föreställde rösten för att låta lagom ironisk. Alla vände sig mot mig, med artiga leenden på läpparna. 
"Det beror på vad du vill benämna som konst", svarade jag. Antagligen buttert. Denna min förmåga att blänga under lugg verkar vara helt utom min kontroll. 
Hon skrattade osäkert. "Jaha, är det något särskilt du tänker på då?", frågade hon, och slängde en skämtsam blick mot de andra som också de skrattade till. 
Det började klia någonstans i bröstkorgen. En vandrande klåda. Som av ett litet djur. 
"Våldsporr", svarade jag utan att tveka, och såg henne stint i ögonen. 
Jag ville se henne tappa masken. 
Hon tappade masken. 
Först gapade hon av förvåning, så slängde hon en snabb blick på de andra, samlade sig och gav mig en föraktfull blick. 
"Hur skulle porr kunna vara konst?". 
"Hur skulle porr kunna vara något annat än konst?, fortsatte jag. 
Och en iver började växa i mig. En skadeglädje. En barnslig vilja att vara motvalls. 
Ett upprört mummel bröt ut. Oroliga blickar. 
"Nu driver du med oss!", utbrast Kajsa, från andra sidan rummet. Röda fläckar hade slagit upp på hennes hals. Något mörkt och anklagande i blicken. Ställ inte till med en scen!, sa den. 
"Nej, jag är helt uppriktig, kanske är det så att ni inte förstår er på konst?. Kanske är ni allt för hämmade av ert trygga, inrutade, borgerliga lilla liv för att kunna se konst i något annat än det ni blir tillsagda att uppskatta?". 
Jag vände mig om och såg på henne, där hon stod på sin osynliga scen. 
Luggen hade återigen rasat ner. Hon hade en vinfläck på sin vita herrskjorta. 
Och yttrycket i hennes ögon sa "varför?". Som ett sårat barn. Varför? 
Jag skulle få ångra det. Paria, spetälsk, persona non grata. 
Det spelade ingen roll. Minen i hennes ansikte, hennes raserade förhoppningar, segerkänslorna i mitt bröst. 
Det var värt det. Jag hade vunnit.

En alldeles vanligt ovanlig man.

Det var en gång en man.
En alldeles vanligt ovanlig man.
Denna man hette Kåre. 
Ett både vanligt och ovanligt namn.
Speciell, utan några konstigheter.
Som att välja pistagelängd till kaffet, istället för den sedvanliga vetelängden.
Som fest i vardagen, så tyckte han om att se på sig själv, Kåre.

Kåre arbetade på en fabrik där man tillverkade glödlampor.
I 40 år hade han varit en självklar länk i produktionen.
Utan Kåre - ingen lampa, brukade han tänka, och förträngde helt det faktum att produktionen varken stått stilla den dagen han fick ta ledigt för att dra ut en tand eller den veckan Gunilla övertalat honom att resa till Kanarieöarna.
En vecka på Teneriffa. Och Gunilla vägrade åka upp till vulkanen för att hon var så hysteriskt rädd för att ramla i.
Och inte gick det att resonera med henne, och förklara att vulkanen nu för tiden var ett berg. Och det är omöjligt att ramla in i ett solitt berg.
Men nej, fruntimmer och deras hysteriska föreställningar!
Så det blev stranden, grisfest och diskotek.
De tre saker som Kåre avskyr allra mest, efter oordning, människors kroppsfunktioner och regelbrott.
"Det var ändå en himla tur att jag slapp henne", brukade Kåre tänka.
Han hade sitt, mycket väl gömda, exemplar av FIB-aktuellt.
Han behövde ingen kvinna.
Visst kändes det lite smutsigt, solkigt nästan.
Men det var inte hans fel! Han var bara en man med behov.
Det var kvinnorna i tidningen som solkade ner sig själva, genom att ligga sådär och fläka ut sig utan skam i kroppen!
Sådan var definitivt inte Gunilla!
Nej där skulle allt vara kutter och pussar och söta ord mitt i akten.
Vilken karl, med självrespekt, kan ställa upp på dylikt trams?
Det måste vara någon slags ordning!
Regler! Kuttra först och akten sen! Kutterfri!
Kåre kände att han blev alldeles svettig bara av att tänka på det.
Blodet började dunka i tinningarna och pulsen steg.
Och se, nu hade han redan missat att kontrollera tre lampor!
Allt gick fel, och allt var Gunillas fel.
Gunilla och hennes kutter.
Kutter från morgon till kväll.
Och sen när Kåre sa ifrån, ja då började hon kuttra med pizzagubben istället!
Amour eller vad han nu hette.
"Det betyder käärleeek", sa hon medan hon packade sina underkläder.
Vitt och rosa med spetsar, rosetter och bjäfs.
Ska det hetsa upp en karl?
Kvinnorna kan lika gärna gå med nallebjörnar mellan låren i sådana fall.
Nä, kvinnorna borde lära sig mer från Fibban.
Solka ner sig lite.
Vresa skamlöst och visa sig som sådana de är!
Nu var Kåre riktigt uppretad.
Han kände för att slå näven i löpbandet och slå sönder varenda jäkla lampa.
Lampa efter lampa som rullade förbi och krävde att han skulle kontrollera dem.
"Kolla mig! Kolla mig!", som att Kåre inte hade bättre saker för sig!
Teneriffa! Och ingen vulkan!
Då kan man lika gärna åka till helvetes Mallis!
Jävla Gunilla!!
Kåre började få svårt att andas. Skjortkragen kändes alldeles för trång.
Svetten började rinna över ryggen.
Och nu stirrade Anna på honom också, som att det var något fel.
Som att han inte har rätt att vara arg som alla andra.
Som att bara kvinnor får ha känslor!
Skenheliga, förbannade tramsor med ensamrätt på allt!
Allt ska de ha, och som karl får man ta skiten som blir över.
Snus, sport, bilar och all annan skit som ingen egentligen är intresserad av på riktigt.
Och allt är Gunillas fel!
"JÄVLA GUNILLA!", vrålade Kåre, och sopade ner varenda glödlampa i golvet.

Det blev alldeles tyst. Förutom bandets dunkande.
Tjugo par ögon som alla vändes mot honom.
Chefen som kom ut från kontoret och stod där, lönnfet och slipsprydd och skakade på huvudet.
Han ville ändå inte ha Gunilla.
Han skulle ändå ha gjort slut.
Han hann bara inte.

Feldöpt.

De döpte henne till Karin.

Det var inte ett särskilt genomtänkt beslut, det mer föll sig så.
Och de tänkte väl att Karin är väl ett lika bra namn som något annat.
Men så var det ju det där.
Det där med att hon fick så blont och lockigt hår.
De hade ju tänkt sig att det skulle vara rakt, och brunt.
Och att hon fick så rosiga kinder. Inte fräkniga och bleka alls.
Och ögonen, istället för grågrumliga som deras såg hon på världen med mörkblå glitterblick.
Ständigt mötte de människor som sa sig bara vara tvungna att få ta sig en titt på den ljuvliga lilla flickan.
Som log så soligt, och jollrade så härligt.
Och de gruvade sig. Gruvade sig!
För de visste ju vad som kom därnäst.
Och visst frågade de alla. Ständigt denna fråga.
Och den plågade dem djupt, för varje gång de såg sig nödgade att svara.
Varje gång de såg det där missnöjet i deras ögon, den där stramheten.
Hur hela deras kroppspråk plötsligt uttryckte ogillande.

Det bekräftade så tydligt vad de redan visste.

Och skulden rev deras ryggar krumma.
Klöste deras pannor fårade.
Mattade ut dem tills deras hår grånade i förtid.
Och de vände sig mot varandra, och de vände sig mot henne.

Visst skämdes de.
Men de klippte av de där guldiga lockarna.
Aldrig att de klädde henne i klänning.
Och de bannade henne när hon sjöng och gurglade.
De försökte förtvivlat få henne att passa in i den där mallen.
I den där bilden de hade haft.

Någon mindre färgrann. Någon mer som dem. Någon mer anspråklös.

Och bit för bit mattades solskenet runt flickan av.
Och bit för bit böjdes hennes rygg.
Sluttade hennes axlar.
Undvek hon blickarna.
Tystnade hon.

Och när någon frågade möttes de inte längre av ogillande.

Nej, nu var det ingen som stramade.

De nickade bara, som att de var precis vad de hade förväntat sig.

"Jaha ja, Karin. Jaså".

nej, jag finns inte kvar där.
litet ömkligt kryp under stenen kröp
närde sina nojor
alla drömmar ströp
åldrande kropp som växer utan riktning
tankar spretar utan mål
vakar över sovande kroppar
med barnets våldsamma begär
sovande ryggar hör inte
ser inte
ger inte
aldrig nog
deras kärlek är en sovande sådan
min kärlek är smörkniven mot strupen
och kattungemjuka charader
men ändå 
nålar alla lappar på din rygg

Du är värmen under täcket
målar svetten mot min rygg
fastnaglad mot väggen av dina vassa ben
växer tanken 
slår mig fri
i köttet växer längtan efter känslan
när det rinner över
och det flödar i evighet
en kort sekund
en känsla kanske inte värd att dö för
men att riva upp allt
offra dig för köttet
för fallet
för allting som lossnar
som släpper
för det pulserande livet
när världen skakas
rytmiskt för mina ögon
du vänjer dig
jag värjer mig
jag klöser mig fram
lämnar hål i väggen
lämnar jag

Gräver med fingrarna i ditt kött,
bara för att känna värmen.
Sliter i dig,
för att känna dig nära.
Biter dig,
för att höra dig.
För att känna.
Känner jag?
Ingenting.

Klockan.

Han sänker blicken till glaset.
Det står där, fläckat av fingeravtryck, i en liten guldvattnig pöl.
Några centimeter dryck kvar.

Han tvekar.

Snart går bussen. Han skulle fortfarande hinna.
Han känner hur det rycker i fötterna.


Hon sitter där vid fönstret. Han vet exakt var, hennes favoritplats.
Kanske tittar hon ut genom fönstret? Och hoppas att…

Och om? Om han nu skulle vända sig om och springa, om han skulle hinna dit och stå där utanför fönstret, andfådd och svettig. Vad hade hänt då?

Och om han inte gör det? Om han står här och ser klockan bli hel, fem över, kvart över, halv.
Och allt är ohjälpligt för sent. Vad händer då?

Klockan som tickar tickar tickar och tankarna som skenar.
Rösten inuti som skriker ”Nu! Du måste bestämma dig nu! Förstår du inte det!?”

Hennes ansikte som var så blekt när hon gick. Den lilla munnen med sammanpressade läppar.
Så skör och så beslutsam. Men han såg hur det darrade inuti, han såg det i ögonen som någonstans bad. Men han vände bort blicken, gick ut i köket och hällde upp en öl.

Åtta på morgonen och där stod han med glaset och skummet.
Och hon bakom som lider.
Ändå står han bara där. Han står där och han hatar sig själv för det. Hatar!
Men han gör ingenting. Och hon går. Ett litet ”hej då” och dörrens försiktiga klickande.
Små steg i trappan.

Det är som att han intalar sig själv att det inte är på riktigt. Att det inte är hon, inte han, inte den.
Som att hon skulle komma hem sen och allt skulle vara som vanligt.
Självklart kommer det inte vara som vanligt. Aldrig mer.

Och hon så liten och blek mot vita lakan, ensam.
Ensam med sorgen och smärtan.

Han sänker blicken till glaset.
Vänder sig långsamt om, börjar gå.
Ökar på takten, tar trappan två steg i taget.

Nu springer han, han hinner. Han måste hinna.

irritation 1.0

Skavande, kliande skavsår!

Tusen glasflisor under huden.
Tusen stickor under fötterna.
Tusen malande tankar.

Tinnitus är vad du är, förbannade kärlek!

Och ändå väntar jag, längtar jag.
Hopplöst, hopplöst, hopplöst!

Jag tycker inte om att rimma (men ibland gör jag det ändå)

• tycker om dig fast jag inte får

fast jag vet att du går
även om jag inte förstår
och förbannar att du är så svår
det borde finnas någon lag
mot att människor som du och jag
skulle träffas såhär
(man kan säga kär)

aspartame for the cannibals

vakuum, men det är okej
väntar på nej
väntar på en uppenbarelse
en villfarelse
någonting som betyder just nu
vilsna varma värmande
finna fina fjärmande
det finns då
det finns sen
det finns nu, om du vill
men du spiller
tiden står still
fånga den innan ögonblicket är över
jag behöver


****************************




sällsam lätthet svävar trösten
tanken somnar, tystnar rösten
ingenting som ekar svider
inga minnen krafsar river
ingenting som gråter kvider
inget stör, bara iver
värmen, lukten gör mig svag
orkar inte ensamt jag
klarar inte långa kalla
vågar inte längre falla
mörka tomma utan sömn
lyssnar inte allt är lögn
orkar inte längre vaka
vågar inte längre sakna
bara värmen från din hud
dina fingrar, dina ljud
dina ögon, du, din rygg
hos dig är jag aldrig ensam
bara trygg