Det kanske inte var med flit.
Du kanske hade tråkigt?
Jag kanske hoppades för mycket på livet.
Du sa det du sa.
Jag vävde och spann.

Jag är inte van förstår du.
Inte van vid att bli bortvisad. Utvisad. Utesluten. Icke önskvärd. Paria.

Du kanske inte menade något illa. 

Men du krossade. Om och om igen. 

Jag hoppades. Vävde och spann. 

Trodde på allt det ljusa. 

Föll föll föll. 

Krossades. 

Jag var så förbannat trött på allt.

Det var februari och fucking slask överallt.
Jag hade fått nytt schema på jobbet, bara bottenskrapet, bilen krånglade och så han då, honom var jag tröttast på av allt.

Hur han släpade sig fram, i sina fula jävla långkalsonger. Krokig som en ostbåge. Bara ben och kotor åt alla håll.

Hur han sa mitt namn med en röst så full av gnäll att jag rös av obehag.

Hans kropp som hade börjat lukta leverpastej.
Tanken på att jag en gång älskat den huden fick det att bränna av skam i mig.

Jag passade på när han åkte på läger. Blocket, tradera, varenda köp och sälj-grupp på fejan, jag var som besatt!
Prylar försvann, pengar rullade in och jag kände mig mer och mer euforisk.
Tillslut var det tomt. Helt jävla ekande tomt.

Jag lämnade nycklarna till de nya, utanför porten, och började gå.
Jag skulle vilja säga att jag tänkte stora tankar, om framtiden eller whatever, men det enda jag kunde tänka på var hans min när han kom hem.

Oslagbart!

Skam.

- Men jag förstår inte vad du vill, varför måste du alltid krångla till det?

- Jag tycker bara att vi kan prova något nytt någon gång!

- Vad är det för fel med att ha det som det alltid har varit? Det är väl vad det handlar om? Historia och tradition.

Han såg att hon blev mer och mer obekväm. Undvek hans blick, gjorde sig upptagen. Ryggradens stelhet skrek ut besvärad. Ändå kunde han inte släppa det. Det var som ett inre driv. Ett primalbegär, en jaktinstinkt som slumrat i evighet men nu vaknat vid doften av svaghet.
Hon är svag, jag är stark. Jag kan vinna det här.

- Så du tycker att man ska ha det som det alltid har varit alltså? Barnaga, kvinnor utan rösträtt, tvångssteriliseringar...

- Nu räcker det Markus! Det blir inget, jag har fått nog. Passar det inte behöver du inte vara med.

Han kände hur det sved till, nederlaget. Men än kunde han inte släppa det. Det var som att han var tvungen att bevisa något, sin förmåga. Att han var vuxen nu, smartare, starkare, inte hennes lilla barn som hon kunde domdera över längre.

- Så du väljer traditioner framför ditt enda barn? Det är vad julen handlar om för dig ha? Att ha något slags museum över traditioner? Inte att umgås med din familj? Julefrid och allt det där. Nä du bryr dig bara om att allt ska se exakt ut som för trettio år sen typ. Du är så jävla konservativ och feg, vet du det? Ingenting vågar du! Livrädd för minsta förändring. Så jävla feg mamma, vet du det? Du är feg! Löjlig! Patetisk!

Hon stod med ryggen mot honom. Stilla. Han såg hur den stelnade, för att sedan ge efter.
Axlarna som kapitulerade och sjönk. Den bestämda nacken som gav vika, böjdes.
Han kände triumfen.
Han vann!

Men hon sa inget. Hon stod bara där. Darrade lätt.
Tvivlet började så smått gnaga på hans känsla av stolthet.

- Men fan morsan...gråter du?

Hon svarade inte.
Det kändes som att hela världen vreds en halv grad, han spolade tillbaka förloppet i sitt huvud men allt hade ändrats. Plötsligt fanns där ingen stolthet, bara äcklet som bildade en klump i halsen.
En lätt hinna av kallsvett över pannan. Tystnaden kompakt och obeveklig.

- Mamma...förlåt, jag menade ju inte så. Jag bara...

Hon gick ut ur rummet.

Han satt kvar vid bordet. Framför honom låg kokboken uppslagen på samma sida. "Indian curry chicken". Långt ifrån vuxen. Långt ifrån stark, och smart. Dum, klumpig. självisk.
Indisk kyckling på julbordet. Varför kändes det så viktigt nyss?

Han såg sig själv utifrån. Ett barn i för stor kropp. En kokbok. Det trygga köket. Och samma gamla skam.

Märkligheterna.

"Jag kommer tillbaka med något att börja på", sa han och försvann ut.
Vi hade känt varandra hyfsat länge.
Tillräckligt för att inte försöka vara roliga och intressanta i varandras sällskap.
Kanske gjorde det oss tråkiga, men vi brydde oss inte nämnvärt.

Faktiskt var det inte mycket vi brydde oss om.
De åren levde vi som i en bubbla.
En trygg, förutsägbar bubbla av vardag.

Så tänkte jag.
Innan det märkliga.

Det märkliga började en novemberdag, strax innan min 27:e födelsedag.
Kanske var det därför jag inte riktigt förstod.
Jag hade fått en gammal rock som stank av våt hund. En grön.
Egentligen alldeles för stor och tung för mig, men den stärkte illusionen om att jag var speciell.
Tyckte jag.
Jag hade hängt ut den på vädring och på morgonen var den ena sidan täckt av snö.
Så jag tog på mig hans gamla slitna jacka innan jag rusade iväg.
Och i fickan låg lappen. Så banalt var det faktiskt.
Som en fars.

På lappen stod det:

"Hon ser dig inte. Du ser henne, och du tycker inte om vad du ser."

Liten handstil. Lutande.
Jag har alltid ställt mig skeptisk till människor med lutande handstil.
Säger jag såhär i efterhand i alla fall.

Jag började fundera. Och jag började iaktta.
Ifrågasätta.
Och allt blev allt märkligare.

Ibland ringde han mig, mitt på dagen.
Vi ringde aldrig varandra.
Och i telefonen lät han som någon annan.
Andades, funderade. Men sa nästan ingenting.
"Är du där?", frågade jag. Fast jag visste.
"Jag vet inte", svarade han. Och lade på.

I maj försvann hans saker.
När vi kom hem med matkassarna och matlagningsångesten var halva lägenheten tom.
"Var är dina möbler?!" frågade jag.
Han ryckte på axlarna och började packa upp matvarorna.
"Var är dina kläder?" frågade jag i duschen.
Han sköljde ur balsam ur mitt hår, och jag hörde inte om han svarade.
"Vart är du på väg?" frågade jag när vi låg i sängen.
Fast tyst. Väldigt tyst.
Nästa morgon var han borta.
Kylen, frysen och skafferiet var fulla.
Men lägenheten var tom.

Psykologisk krigsföring.

Det pågår ett tyst krig i vår trappuppgång.
Det ligger en telefonkatalog i entrén.
Ingen vill ta katalogen.
Ingen vill slänga katalogen.
Ingen vill ta ansvaret.

Så den ligger där.
Ibland ramlar den ner, ibland flyttar någon på den.
Men alltid ligger den där, och nu har den legat där länge.
Alla väntar ut varandra, som vanligt i vår trappuppgång.
När grannar möter grannar hejas det,
och sen kommer den obligatoriska sneglingen på katalogen.
Blicken som säger ”Är det din katalog så ta den förhelvete!”
Men icke.
Katalogen ligger kvar.
Det tysta kriget fortsätter.
Jag är ganska säker på att det är min katalog.

Jag kanske inte är.

Jag kanske inte är den du helst av allt vill ha, men jag tror ändå att du och jag kan få någonting riktigt bra.
Jag har följt dig i många år nu, och sett dig begå det ena  misstaget efter det andra. Ibland har jag ifrågasatt din intelligens, men likväl står jag här idag, redo att ge dig en chans.

Jag vet ju att det just tagit slut med han polisen.
Faktiskt förstod jag aldrig vad du såg hos honom.
Visst, han hade muskler men är det verkligen så ytlig du är?
Jag såg allt hur du kastade dig i hans famn när han kom hem.
Skamlöst. Som en kåt hynda.
Men jag förlåter dig.
Kvinnor är ett svagt släkte ibland, och man få ha överseende.
Leda och uppmuntra. Styra er i rätt riktning.
Allt det är jag beredd att göra för dig.

Det är ingen idé att du spelar några spel med mig, jag vet att han lämnade dig.
Att du inte dög till. Att han är ihop med en yngre. En fastare.
Säkert jämför du dig med henne, känner dig gammal, bitter och ful.
Jag måste erkänna att det gör mig glad.

Jag är en fantastisk kille, den bästa du skulle kunna bli tillsammans med.
Snäll, lojal, trogen, smart, rolig. Trevlig.
Men jag ser kanske inte riktigt ut som de killar du envisas med att slänga dig framför.
Inget hjärndött muskelpaket med kindben och haka.
Men jag ser allt trevlig ut. Och jag tror att vi blir ett vackert par.
Bara du är beredd att ändra dig lite.

Visst är du vacker som du är, men jag kräver lite mer än det där ytliga.
Det är för lättillgängligt, för...allmänt.
Jag vet att du kan bli mer. Bättre. Unik.
Jag kan hitta det i dig, ta fram det.
Faktiskt har jag redan köpt en del kläder.
Din storlek har jag haft sedan länge.
Du vet nog inte det, men vi bodde grannar innan du flyttade hit.
Jag försökte bo kvar, men jag vet inte, jag hade väl vant mig vid att se dig.
Kände mig inte klar.
Och nu är jag äntligen vid målet.

Det här tillfället har jag väntat länge på.
Hoppats på.
Jag visste att du skulle vara enklare att fånga sårbar.
Precis som i det vilda.
Jag kommer att locka in dig, fånga dig.
Få dig att inse att du behöver mig, att du är beroende av mig.
Sen ska jag hjälpa dig, leda dig med en fast hand.
Det får vara slut på allt lättsinnigt.
På dina idiotiska vänner, din tramsiga familj.
Fördummande tv-program, meningslös populärmusik.
Jag ska slipa fram all potential som finns i dig.
Ett nytt du, djupare, seriösare, skört och vackert.
Beundrande.

Du kommer att bli mitt mästerverk.
Min alldeles egna.
Den första, den enda som förstår mig.
Som ser att jag är den utvalde.

Mannen med balkonglådan.

Det var en gång en liten man.
Han bodde i en liten lägenhet i en bortglömd del av staden.
Varje morgon när han vaknade tog han på sig ett par blå strumpor,
vars resår alltid var sönder, en tunnsliten skjorta
och en noppig kostym.
Han var alltid noga med att dra åt bältet hårt.
Därefter gick han på toa, bajsade och rakade sig.
Sedan satte han på kaffebryggaren och ställde sig på balkongen.
På balkongen hade han en blomlåda.
Den var tom.
Det hade den alltid varit.
Han såg aldrig någon gå förbi på gatan.
Bara bilar.
Staden såg alldeles tom ut.
Sedan gick han in och slog på tvn.
Mycket reklam.
Alla var så vackra i reklamen.
Och unga.
Unga och vackra.
Mannen hatade reklamen,
för reklamen fick honom att känna sig gammal & ful.

Det var tack vare reklamen som mannen fått idén att nätdejta.
Han köpte en dator och ett bredbandspaket från Telia.
Men han förstod aldrig hur man satte ihop det,
och han vågade inte ringa supporten.
Dom skulle säkert bara skratta åt honom.
Det vågade inte gubben riskera.
Så datorn stod oanvänd i sin kartong.
Kanske han skulle skaffa sig en hund?,
att gå på långa promenader med.
Eller en katt, som skulle spinna på hans knä
i soffan framför kvällstelevisionen.
Fast tänk om katten skulle hata honom?
Fräsa så fort den såg honom?
Då vore han tvungen att spendera resten av livet
med någon som avskydde honom!
Och inte kunde han ju lämna tillbaka katten,
då skulle alla förstå att katten avskydde honom.
Och dom skulle skratta, åt honom.
Nej, bäst att inte riskera något, tänkte mannen,
och strök sin gästhanduk.